Inlandsisen lämnar landskapet
Den som studerar en karta över Dalskog ser att bara en liten del av socknen är bebodd. Förklaringen till det ligger många tusen år tillbaka i tiden och kan till större delen skyllas på den senaste istiden.

För cirka 12 000 år sedan hade inlandsisens mäktiga istäcke dragit sig tillbaka till mitten av Dalsland.
Då började det som skulle bli Dalskog titta fram bakom isranden.

Hur naturen i Dalslands skogstrakter ser ut beror till stor del på hur inlandsisens kant rörde sig. När kanten på inlandsisen kommit i höljd med Dalskog försämrades klimatet kraftigt och iskanten kom att ligga stilla eller till och med skjutas fram och tillbaka ett antal hundra år.

Skärpningen av klimatet inträffade knappt 10 800 före vår tideräkning, och varade i knappt 1 000 år. De kalla förhållandena avslutades abrupt ungefär 9700 f. Kr. och årsmedeltemperaturen steg då snabbt.

Sten, grus och sand
Under tiden isen stod stilla matade isälvar fram mängder med sten, grus, sand och lera under iskanten. Då bildades den mellansvenska israndzonen som sträcker sig från södra Norge, över Dals Ed och Ödskölts moar förbi Dalskog. Israndszonen fortsätter över Mellerud för att bilda Hjortens udde och på andra sidan Vänern Hindens rev för att fortsätta tvärs över Sverige in i Finland och Ryssland.
I Dalskog är inte spåren från den mellansvenska israndzonen så tydliga som på exempelvis Ödskölts moar. Mest märks den på de stora mängder grus och sten som finns i markerna, som i vår tid gett möjlighet till många större och mindre grustag, som gett markägarna välkomna tillskott i kassan. Grusgropar, som vi brukade säga, har under andra halvan av 1900-talet funnits åtminstone i Källhult, Funnebo/Tångebyn, Södra Båsane, Högebo, Tångebo och Korsgården.
De mest spektakulära lämningarna är de stora stenblock som finns i norra delen av socknen. Lättast att se är den vall av stenblock som korsar vägen från Lunnebo mot Bäckefors. Den kallas stenharj i Lignells skrift om Dalskog socken.

Mellansvenska israndszonen (gula linjen) hämtat från Platåbergens Geopark.

När inlandsisen drog sig tillbaka var landet nedtryckt av isens stora tyngd så havets yta gick ända fram till iskanten, utom på de högsta delarna av landskapet. Den här högsta kustlinjen gick i södra Dalskog 165 – 170 meter över havets nuvarande yta.
Under tiden som isen mer eller mindre stod stilla hade istäcket tunnats ut så landhöjningen fortgick hastigt1§, på 500 år höjde sig landet hela cirka 20 meter. Därför är högsta kustlinjen lägre norr om en linje snett genom norra Dalskog. Den gränslinjen går ungefär från södra spetsen av sjön Erve i nordvästlig riktning mellan Lunnebo och Funnebo och strax norr om Marsjöarna. Där går högsta kustlinjen cirka 150 meter över havet.

Det innebär att de någorlunda platta områdena i socknen låg under havets yta, medan höjderna stack upp som öar. Under havets yta låg det som idag är centrala Dalskog, området runt Teåkersjön och Kabbosjön, ett stråk upp mot Båsane, samt dalgången från Årbol, Tegen och norrut mot Ränsliden.
Stack upp som kala klippor ur havet gjorde däremot bland annat Kroppefjäll, stora delar av norra delen av socken, Lianefjället och Årbolsfjället.

Södra Dalskog cirka år 10 000 år f. Kr. Hela området har tidigare varit isfritt men ett kallare klimat har har fått isranden att åter röra sig söderut, se linjen i figurens övre högra hörn. Sedan inlandsisen dragit sig tillbaka har landet har hunnit höja sig ur havet, blå färg på kartan. Den tunna röda linjen markerar den beräknade nivån för högsta kustlinjen. Karta från SGU.

Nu kan den uppmärksamme läsaren undra: vad har det här att göra med Dalskogs historia?

Jo, som sagt, inlandsisens tillbakadragande bestämmer levnadsbetingelserna ända in i våra dagar.
På de kalrakade klippor som stora delar av Kroppefjäll, vilka stack upp ur havet växer det fortfarande knappt ens några tallar. Där har det nästan inte bott några människor alls, utom möjligen fattiga torp och backstugor under en kort period främst på 1800-talet.

På den blockrika moränmarken nedanför de kala klipporna kunde forntidens folk kunde mycket väl odla. Moränen var kuperad men hade inte svallats av havet så näringsämnena fanns kvar.

De släta områdena där sand och lera avsatt sig när isälvarna strömmade ut från iskanten utgör de nuvarande jordbruksområdena, det är här både jordbruk, bebyggelse och vägar och järnvägar finns idag.

De första människorna
När Dalskog blev isfritt cirka 9 700 f. Kr., var det en kal, kall och ogästvänlig skärgård här.

Först långt senare hittar vi de första bevisen på att det funnits människor Dalskogstrakten. Troligen började det med att små grupper av jägare och fiskare började röra sig i terrängen här i mellersta Dalsland.

Det finns få fornlämningar från den här tiden. Men på Lianefjället i Tisselskogs socken, knappt fyra kilometer norr om sockengränsen till Dalskog, har det påträffats två så kallade trindyxor vid något som kanske var en boplats i en grotta eller klippskydd. Trindyxor ska ha använts under perioden 5000–3000 f.Kr.

Nästa fynd som visar människors närvaro är ett fynd från Dansbo, en jordbruksbygd i sydöstra delen av socknen. Det är en så kallad tjocknackig stenyxa som kan grovt kan dateras till tiden runt 3200–2800 f.Kr. Det rör sig alltså om den yngre stenåldern då jordbruket börjar slå igenom.
Man behöver ju inte vara arkeolog för att lista ut att med bara två fynd från en period på cirka 7 500 år så var det mycket få människor som då och då genomströvade Dalskog, troligen för att jaga och fiska.

Människor blir bofasta
Men sedan händer något, i avslutningen av stenåldern och övergången till bronsåldern. Här i senare delen av den yngre stenåldern, 2350–1700 f.Kr, verkar det som trakten har kolonialiserats av jordbrukare.

Från här perioden om cirka 700 år har man i Dalskog har ett tiotal så kallade enkla skafthålsyxor registrerats som fornfynd. Yxorna kallas enkla men det var antagligen både komplicerat och tidskrävande att borra hålen för skaftet. Skafthålen var en innovation för tidigare var man tvungen att binda fast stenyxan vid ett kluvet yxskaft.

Stenyxa hittad i Gunnersbyn. Antagligen kastad eftersom eggen är avbruten.

Elin Fornander vid Statens historiska museer har mejlat till mig om den här yxan: ”Yxan är en så kallad ”enkel skafthålsyxa” av sten med avbruten egg. Den är ganska liten, 86 mm lång, och har förmodligen slipats om en eller flera gånger när eggen brutits av. Detta är ofta fallet med denna typ av arbetsyxor, de används och slipas om till dess att de är för små för att vara funktionsdugliga längre. De enkla skafthålsyxorna är vanligast under den sista delen av stenåldern, senneolitikum, men finns även under äldre bronsålder. Yxan från Gunnersbyn kan inte placeras in närmare i tid än så, den kan grovt dateras till ca 2400-1100 f Kr.
De enkla skafthålsyxorna fortsatte att användas en bra bit in i bronsåldern, de kan grovt dateras till cirka 2400–1100 f Kr.”

Översiktlig karta över fornminnen i Dalskog och Gunnarsnäs. Från Kulturhistorisk byggnadsinventering, publicerad 1984. Skiljer sig något från Fornsök. Nr 26 har fallit bort, det är en stensättning som ligger i Gunnersbyn nära Kabbosjön.

Från samma period är socknens enda hällkista, nära Grönhult i östa delen av socknen. Hällkistan är en grav som visar att det finns någon slags organisation i samhället, och troligen någon slags hierarki. Det krävs en stor arbetsinsats för att bygga en sådan grav, kanske är det en rik släkt som åstadkommit den. Eller kanske någon som är hövding för en grupp människor.
Klart är att från och nu är det fråga om bofasta och jordbrukande människor som har sin hemvist i trakten.

Kontinuerlig bosättning
Just här i östra delen av socknen, i Grönhult, verkar folk ha bott kontinuerligt i flera tusen år. Om hällkistan tillhör yngre stenålder så följs den under bronsåldern av ett stort antal skålgropar på olika ställen runt själva byn Grönhult och det finns i närheten ett mindre gravfält som typiskt brukar dateras till yngre järnålder 375 – 1050 e.Kr.
Men om vi tar ett litet hopp tillbaka i tiden till cirka 1700–1800 f.Kr. så övergår stenåldern i bronsåldern, jordbruket blir mer utvecklat och även samhällsskicket.

Hällkistan i Grönhult, efter renovering 1963. Foto: Sven-Axel Hallbäck.

På Kärrs marker, på en skoghöjd mellan Båsane och Källhult, finns Dalskogs enda bronsåldersgrav, ett röse på den högsta höjden i grannskapet.
Alldeles i närheten finns också fyra fossila åkrar, övergivna forntida åkrar. I det här fallet är det så kallade röjningsröseområden. Det är områden med små stenhögar med stenar som är plockade från åkern.
Man får tänka sig att bronsåldershögen och röjningsröseområdena hör samman tidsmässigt. Och att de fossila åkrarna i så fall är från bronsåldern.

Man kan ju fundera över varför de här fossila åkrarna ligger uppe i kuperad och stenig terräng. Det kan hänga samman med att det är sandig lättodlad som är osvallad av havet och därför har kvar alla näringsämnen. Att det var småskuren, stenig och kuperad mark spelade mindre roll när man brukade jorden med hackor.

De eventuella spår av forntida åkrar som funnits på slätare mark har troligen odlats bort av senare tiders bönder.

Så långt allt gott och väl. Folk har flyttat in, och markerat sin närvaro genom monumentala manifestationer som en bronsåldershög vilken kräver omfattande insatser och förutsätter att det finns en väl fungerande organisation i samhället. Och precis som för hällkistan, kan det vara hövdingar som vill manifestera sin makt eller en släkt eller en folkgrupp som vill markera det är deras område.

Nästa större fyndgrupp är platta stensättningar, som är järnåldersgravar. Det finns elva stycken i socken, varav tre på ett berg i närheten av socknens enda bronsålderhög. Man får tänka sig att där finns det någon form av kontinuitet över århundradena. Kanske också från järnåldern finns spår av järnframställning i närheten av Lunnebo.
De flesta av stensättningarna ligger i östra delen av socknen eller mellan Källhult och Båsane. Överhuvudtaget är de flesta fornlämningar i socknen koncentrerade till dalgången söder om sjön Ärven och bergen på båda sidor om dalgången.

En del forskare tror att under järnåldern började landskapet se ut som det gör idag. Gårdarna placerades ungefär där de fortfarande ligger och fördelningen mellan jordbruksmark, åker, äng och betesmark respektive skog började få de konturer som de har än idag. Eller troligen som fördelningen var på 1900-talet innan man börja lägga ner jordbruk och plantera skog på åkrarna.

Fimbulvintern – en förödande katastrof
Att gårdarna på järnåldern låg ungefär som de ligger idag kan vara förklaringen till att vi har så relativt få fynd från järnåldern i Dalskog. Senare tiders hus är kanske byggda på samma platser som järnålderns och andra lämningar för länge sedan bortodlade, nedplöjda i marken eller slängda åt sidan.
Men det finns också en annan förklaring. I Kulturhistorisk byggnadsinventering 33 Melleruds kommun från 1985 skriver Per-Eric Ullberg-Ornell. ”Inom socknen saknas klara lämningar från yngre järnålder.”
Han menar att det kan bero på att gårdarna har övergivits under senare delen av järnåldern. Det kan i sin tur ha orsakats av en utarmning av brukningsytorna på grund av primitiv jordbruksteknik och dålig markbeskaffenhet, med svält och sjukdom som
följd.

Det utlösande orsaken till avfolkningen kan vara att det skedde en våldsam klimatförsämring på grund av två gigantiska vulkanutbrott år 536 och år 540 e. Kr. Solen skymdes av askmoln vilket gav en köldchock utan motstycke. Kanske var det här myternas och sagornas Fimbulvinter som skulle varit en vinter som varade i tre år utan någon sommar.
Vulkanutbrotten ledde till svår missväxt, svält och sjukdomar under 100 år framåt. Troligen minskade befolkningen kraftigt. Dessutom är det generellt marginalområden som tar mest stryk i klimatkriser. Och till marginalområdena får man räkna Dalskog.
Troligen övergavs stora delar av Dalskog, helt eller delvis. Men det vet vi inte eftersom det inte gjorts några arkeologiska undersökningar. Men det finns undersökningar från småländska höglandet som visar att odlingen upphörde på de högre delarna på 500-talet, och inte kom tillbaka förrän på 1100–1200-talet.

Den här klimatkrisen förstärktes av justinianska pesten (som fått sitt namn efter kejsar Justinianus I under vars regeringstid Bysantinska riket drabbades av pesten.)
Den justinianska pesten sammanföll med kulmen på nedkylningen efter vulkanutbrotten. Tiotals miljoner människor dog i pesten som varade i årtionden. Det var en katastrof av samma dignitet som digerdöden i mitten av 1300-talet.

En del forskare bedömer att följden av klimatkrisen och pesten är att befolkningen i Skandinavien halverades. Befolkningen började inte återhämta sig förrän en ny värmeperiod inträffar under vikingatiden och början på medeltiden. Men då har landet börjat kristnas och det tar vi upp i nästa kapitel.

Här en lista på fornlämningar i Dalskog.

Här finns källor och lästips till det här kapitlet.