Noggrant och mödosamt syr Adel Zetterholm för hand ihop trasiga seldon med nål och tråd, på det viset arbetet utfördes förr. Bild: © Bengt Öhberg

Större bild

Seldon, poesi och den enkla lyckan

Äppelträdens knotiga vintersiluetter ramar in huset som slipats vintergrått av flera hundra års väder och vind. En ensam naken glödlampa lyser upp köket och kammaren, de enda rum i det stora huset som används. För här klarar den rostiga vedspisen att hålla värmen även vintertid.

Trasiga grimmor och smutsiga lokselar ligger i en trasslig hög på golvets slitna korkmatta. På väggarna trängs inramade ungdomsfotografier med obetalda räkningar och planscher på Carola som ung. Här går alla klockor fel, för huvudsaken är att tiden fortsätter sin jämna lunk och inte vad klockan är. Adel Zetterholm lägger in en rejäl pris snus och plirar ut genom fönstret i sin väntan på lantbrevbäraren.

I det vindpinade huset vid Krabbosjöns strand utanför dalsländska Dalskog växte han upp när seklet var ungt, här har han stannat kvar och det tänker han fortsätta med. När han dör vill Adel att hans aska ska spridas över sjön som syns från köksfönstret, sjön där han fångat så många gäddor i sin dad. Han har redan kontaktat länsstyrelsen och fått det tillstånd som krävs för att få komma till ro där själen hör hemma.

Adel har slitit hårt under sitt liv. I skogen, på åkertegarna och som dräng. Redan som nioåring fick han börja göra rätt för sig och sedan dess har hans liv mest bestått av arbete. Gården med sina många hektar skog och några åkrar därtill, krävde alltid sitt. Men på något annat sätt kunde han inte tänka sig att leva. Han var stark och frisk och ville arbeta.

- En enda gång som dräng låtsades jag vara sjuk. Jag körde i skogen och på den tiden gick det inte att sky något väder, men till slut tyckte jag synd om hästen som fick slita så ont, berättar Adel.

- Själv hade jag ett bra botemedel mot all sorts sjukdom. Så fort jag kände att något sjukligt var på väg, vred jag kapsylen av en halvflaska sprit och drack hälften. Det gjorde susen varje gång. Jag var gla i sprit förr, men nu har jag tappat smaken för det. Undrar vad sånt kan bero på?

Det strävsamma livet har inte gjort honom bitter, utan ödmjuk och tacksam. Han har förmågan att se och uppskatta det stora undret i små glädjeämnen och har befriande små anspråk på tillvaron. Numera ägnar han sina dagar åt att laga gamla seldon och njuta av livet så som det är.

- Ingen kan nog riktigt förstå hur nöjd jag är med mitt liv. Även om jag fick en gratisresa till Kanarieöarna skulle jag inte åka. Det enda jag vill är att få vara här och göra det jag gör. Jag önskar mig ingenting mer.

Adels mor dog ung. Han minns henne som ett starkt fruntimmer som hanterade hundrakilossäckar som en hel karl. Ändå fick hon fört lunginflammation och sedan lungsot. Kanske var det de långa arbetspassen vid vävstolen på den kalla och dragiga övervåningen som gjorde henne sjuk. Adels far, skomakaren, levde desto längre. Skomakeriet fortsatte han med till sin död vid nästan hundra års ålder. Då blev Adel ensam i det stora grå huset. Ungkarl har han alltid varit, någon fru har han aldrig velat ha.

- Gud bevare mig. Det verkar bra dumt att prenumerera när det finns lösnummer att köpa och det är skönt att vara ensammen och kunna göra precis som en vill. Men nu för tiden är ju tidningarna fulla av friarannonser, så det är kanske dags att göra slag i saken, säger Adel och skrattar så att det ekar i köket.
Större bild

- Barn saknar jag inte heller, de verkar mest vara till besvär. Föräldrarna kostar på dem en massa men har ingen nytta av dem. Jag tror att det är viktigt att lära barnen att arbeta medan de är så små att man har makt över dem. Sen är det för sent.

Numera håller inte Adels ben för vidlyftigare utflykter än de som går till brevlådan. Därför tillbringar han det mesta av sina dagar och nätter i sin lilla kammare. Här står skrivbordet som är ett veritabelt kaos där verktyg ligger i drivor tillsammans med snusdosor och pillerburkar mot allehanda krämpor. På golvet, bland trasiga seldon och sönderlästa exemplar av Kvällsstunden, står en kupévärmare riktad mot sängens slitna madrass och täcke. När snön yr runt knutarna blir det kallt när vedspisen slocknar under natten. På en galge hänger en bunt oanvända slipsar, precis som de har gjort i över tjugo år. En gåva från någon som inte riktig förstod sig på Adels klädsmak.

- En del tycker ju att det är lite stökigt här, men jag måste ha det just på det här viset för att kunna trivas. Här på sängen ligger jag hela dagarna och läser kärleksromaner, säger Adel.

Men det är inte sant.

I stället sitter han vid skrivbordet och arbetar. Noggrant och mödosamt syr han för hand ihop trasiga seldon med nål och tråd, på det viset arbetet utfördes förr. Samtidigt ser han ut genom fönstret på livet utanför och håller god ordning på vilka bilar som kör förbi och allt annat som kan tänkas hända. Ensam känner han sig nästan aldrig. Strömmen av besökare är stor och de flesta har med sig grimmor, träns eller selar som behöver repareras. Inte att undra på, med tanke på att Adel säger sig vara nöjd med en timlön på 70 öre.

Moderna bekvämligheter har Adel inte mycket till övers för. Det räcker bra med det gamla surrande kylskåpet i kökets mörkaste hörn och att kaffet snabbt kokar upp på vedspisen. Körkort har han aldrig haft, trots att han blev erbjuden att ta ett för tio kronor när han gjorde militärtjänsten. Det har gått bra ändå. Han tycker att människor verkar ha mindre tid för varandra nu för tiden, trots alla arbetsbesparande hjälpmedel.

- Förr hade folk aldrig brått, nu har de inte tid till nåt utan stressar bara runt. Det är bara när någon skaffar sig en ny märkvärdighetsmaskin som de pratar med varandra, men då kan de prata i timmar om den. Märkligt, menar Adel.

-Någon TV skulle jag inte vilja ha ens om den kastades efter mig. Jag skulle aldrig få någonting gjort om jag satt och bligade på en sån hela kvällarna.

En transistorradio har dock letat sig in i hans hem, men den stängs av så fort programutbudet har med sport att göra eller när någon besökare hälsar på. Då citerar Adel hellre poesi. Han kan många och långa dikter utantill, mest sådana som rimmar ordentligt.

- Fröding är bra. Särskilt de dikter han skrev när han var galen är precis som dikter ska vara, menar Adel.

Vinden är kall utanför, men i köket är det varmt. Elden knastrar i spisen och snart, mycket snart, är det nattsvarta kokkaffet tillräckligt hett. Carola blickar milt från väggen och Adel lägger in ännu en pris snus. Livet är gott och värt att leva. Så som det nu är.
Pia Hagmar

Texten är publicerad med tillstånd av författaren. Ursprungligen skrevs texten när Pia jobbade på Bohusläningen. Så småningom blev hennes reportage från Dalsland samlade i boken Skärvor från Dalsland (Tre Böcker 1995) varifrån den här texten är hämtad.

Sidan senast ändrad 21 oktober 1999

© 1998-2002 Per-Olof Eliasson, poe@poe.se